Idag har vi nästan redigerat klart hela filmen. Vi har jobbat intensivt och det har gått bättre och fortare än vi trodde att det skulle gå. Antagligen eftersom vi gjorde ett såpass bra och detaljerat förarbete så att vi visste hur det skulle vara. Sedan var det ju bara att följa planen!

Vi insåg att vi tagit lite för få miljöbilder så fick tyvärr använda några vi inte var så nöjda med. Så om vi fått ändra på något så är det det. Dessutom hade vi problem med ljudet både idag och igår. Det är iofs pga Imovie på de nya Mac datorerna som vi inte gillar alls när det gäller ljudredigering. Det går inte ens att klippa i ljudet! Därför blev det rätt fult på ett ställe där intervjupersonen hakar upp sig. Vi fick då klippa i hela klippet (alltså inklusive bilden), ersätta det med miljöbilder och så gott vi kunde så satte vi ihop ljudet utan det som var irriterande. Tyvärr blir det då ett litet hack och man märker att vi klippt i det.

Det andra felet med ljudet är när Wivi-Anne pratar. Det blir ett surr i bakgrunden pga micken. Vi vet att det är pga den eftersom det inte surrar när vi bara använt kamerans egen mick. Sjukt irriterande!

Har dessutom gjort klart informationsbladen nu och skrivit ut några som vi ska dela ut imorgon på redovisningen. Hoppas det kommer lite folk iaf!

/Nathalie

Hej!

Efter två verckors resande är vi nu tillbaka i skolan igen. Blandade känslor, man vill både tillbaka till barnen och Kenya samtidigt som det är rätt skönt att vara hemma igen. Men nu börjar stressen smyga sig på igen... tre dagar har vi på oss att göra en film som ska få många att vilja bli faddrar till barnhemmet. Kommer vi lyckas?

Vi satte igång klockan 8:00 med att tanka över klippen från minneskorten till datorn. Det tog långtid så undertiden satte vi oss med vår broschyr som ska innehålla all information om barnhemmet och om hur man går tillväga om man vill bli fadder. Vi började dagen med problem... Bilden som ska finnas på broschyrens framsida blev hela tiden pixlig när vi skrev ut den. Problemet var att vi gjort hela layouten i Photoshop med för låg upplösning. Vi fick göra om broschyren i Indesign istället. Vi sparade alla figurer i PNG-format och monterade sedan in dem i det nya dokumentet i Indesign. Nu är broschyren klar och ska bara skrivas ut.

Vårt andra problem uppstod då två andra elever kom till skolan och ville ha den datorn vi tankade in filmklippen på för att de hade sin film där. Vi hade redan kommit överens med dem innan vi åkte att de skulle redigera klart sin film tills dess att vi kommit hem, men det hade de inte hunnit. Ulf hörde att vi disskuterade om vem som skulle ha datorn och han hjälpte oss att öppna vårt konto på en annan dator istället. Detta tog längre tid än vad det egentligen skulle ha tagit men undertiden spalade vi in pratorna.

Vårt sista problem kom när vi skulle lägga på musik. Vi har fått skiva av Zifa där låten Mother ligger som vi ska använda. När vi skulle öppna den i iMovie fungerade det inte. Panik! Trodde först att skivan var skrivskyddad med det visade sig vara fel format. Tillslut fick vi det att fungera!

Vi har kommit en bra bit på vägen och har redan hunnit med inledningen och två av intervjuerna. Känns skönt! Imorgon börjar vi jobba klockan 8:30 och sitter kvar tills filmen är klar!

Ses imön!

Nu är vi hemma igen efter en väldigt lång flygresa. Vi startade resan hemåt i lördags morse då vi tog flyget från Lodwar till Nairobi. På morgonen tog vi farväl till alla vi lärt känna där på barnhemmet. Det var en lite jobbig stämning och det märktes att några av barnen var lite ledsna eller sura. Det fick mig att känna mig ännu hemskare. Det kanske inte är så bra trots allt att komma och lära känna barnen och fästa sig vid dem för att sedan bara lämna dem sådär. Klart att det är svårt för dem att förstå varför vi är så elaka! De vet ju inte att vi ska försöka hjälpa dem här hemifrån.. De är ju så små!
Det var jättejobbigt när Kababa vägrade släppa taget om oss och klamrade sig fast runt halsen. Usch.. Lillen.
De äldre barnen, Ruth, Wivi-Anne och David följde med oss till flygplatsen och vinkade av oss där. Det var jobbigt med tanke på att vi kanske aldrig mer träffar dem, det vet vi ju inte. Men hoppas det! Vi har haft det jättebra med dem och har skaffat många nya vänner och kontakter.

Vi var lagom nervösa när vi skulle med det första planet. Deras motto i Kenya är ju: Hakuna matata = Ta det lugnt. Jag och Edit ville komma till flygplatsen så snabbt som möjligt så att vi inte skulle missa planet. Wivi-Anne hade andra planer då hon skulle iväg och tanka innan. Vi hade inte så bråttom egentligen men vi var ju nervösa och därför stressade. När vi äntligen tankat så fick vi problem.. De stora mängder regn som fallit dagen innan hade skapat lera som bilen gärna fastnade i. Det var precis vad som hände vi helt fel tillfälle då! I ren panik ropade Edit: "Ut allihopa och knuffa på bilen! NU!!" Jösses.. Sedan var vi smått leriga.
Vi hann iaf till flygplatsen i tid och kunde ta farväl av alla.

Väl framme i Nairobi så hade vi nästan hela dagen på oss eftersom flyget till Amsterdam gick vid 22.50. Vi tog tillfället i akt och tog en taxi in till stan för att få se Nairobi centrum också. Väldigt lyckat! Fick shoppat litesouvenirer och gick på en stor marknad där alla drog i oss och ville lura oss på pengar. En del lyckades.. Men vi fick med oss fina grejer hem! Vi satte oss dessutom på en riktigt mysig restaurang och åt pizza.. Jösses vad gott! Sedan var det bara att ta sig tillbaks till flygplatsen och vänta i två timmar på planet. Den här gången var det ett lyxigare plan än det för två veckor sedan. Vi hade varsin TV framför oss och kunde välja mellan en hel del bra filmer. Därför gick tiden hyfsat fort, trots att det bara blev cirka en timmes sömn.

För att sammanfatta de här två veckorna så skulle jag vilja säga: Det är omöjligt. Det har hänt så mycket och vi har varit i så många olika och extrema miljöer så.. Ja, ni får se bilderna och så klart kolla på filmen istället!

Kram från en trött Nathalie

Det har varit väldigt svårt att filma barn eftersom alla hela tiden vill vara framför kameran. Vi vill ju att det ska se naturligt ut, inte att massa barn ska springa och skratta och tjoa rakt in i kameran.. Till vår hjälp har vi haft de som jobbar på barnhemmet för att organisera det hela och få dem att flytta sig ur bild och inte titta in i kameran.
Vårt andra problem är att vi pratar olika språk och har därför fått ha med tolkare hela tiden. Vi ska lösa det sedan när vi redigerar genom att klippa bort frågorna och översättningen och istället sätta in miljöbilder där.

Imorgon har vi två intervjuer att göra. En med David och en med Ruth. Vi måste även ha mer miljöbilder m.m.

Höres.

Vi tog oss till ännu en skola, men den här gången en förskola precis bredvid barnhemmet. Vilken syn! Rektorn sa "Här är våra klassrum!" och pekade på två träd. Poängtera TVÅ TRÄD! Där hade de svarta tavlor med lite bilder och engelska ord. Han berättade att de inte hade något vatten på skolan eftersom kommunen eller nåt sånt hade tagit bort deras vatten då de inte kunde betala. Tagit småbarnens vatten! De lekte på gården under den gassande solen och efter det fick de gå törstiga. Fy f*n. De brukade även få lunch, men nu fanns inte ens det. Toaletterna var förtäckta med taggbuskar så att de inte kunde användas. Och där spenderade de sina dagar....

Lärarna ville att vi skulle sjunga en sång för småbarnen. OH NO, tänkte vi. Vi kunde ingen på engelska.. Snabbt bestämde vi oss för att översätta Små grodorna. Hahaha vad pinsamt. Vi gjorde rörelser till och allt. Ni skulle sett!

På eftermiddagen ville David visa oss en typisk by där lokalbefolkningen bor. Vi tog oss ut i rena öken där kameler gick fria och det inte fanns vatten så långt ögat kunde nå. Vi kom till en by med typ 5 hyddor och några människor med tygstycken som kläder och massa halsband runt halsen och konstiga frisyrer. Vi fick fota lite och sedan gå därifrån.. Just det! Vi sprang även efter några kameler för att få dem på film. Galningar! lär de ha tänkt om oss.

Kram

På morgonen begav vi oss till en skola med åldrarna 3 till 15 år. Rektorn visade oss runt och vi hälsade på varje klass. Vilken disciplin! Alla sa något i stil med "Godmorgon rektor .... " vad han nu hette, i kör. Inte stökigt alls minsann. Vi trodde dock att vi skulle komma dit och få prata med eleverna och berätta om hur skolan i Sverige fungerar. Tyvärr hade de prov hela dagen så det fanns ingen tid för det.. Därför satt vi på deras kontor halva dagen och fick vänta på att rektorn skulle komma tillbaks. Sjukt tråkigt! Vi försökte hela tiden komma med ursäkter till de andra lärarna så att vi skulle kunna gå därifrån. Typ: "Oj, det ser ut som att det kommer börja regna och vi har långt att gå.." svar:"Nej det regnar inte". Nehe..
De hade tre prov på en och samma dag och så skulle de hålla på hela nästa dag med. Vi som klagar när vi har två prov samma vecka!

När vi kom hem fick vi äntligen leka med barnen igen. Nu kommer de flesta springandes mot oss och kastar sig i våra famnar. "Nassalin!" "Hedith!" är våra nya namn enligt dem.. Det är tydligen extremt svårt att uttala våra namn. Speciellt mitt (Nathalies). Tillome de vuxna har väldiga problem!

Det finns en liten kille här som heter Kababa som hela tiden kräver vår uppmärksamhet. Får han inte den så blir han skitsur. När jag satt mig på verandan hos Wivi-Anne kom han till mig och hoppade upp i knät och satte sig tillrätta. Så himla söt så det finns inte. Han behöver närhet, det märks ju. Det kommer bli jättesvårt att lämna honom eftersom han fäst sig vid oss så. Vill ta med honom hem! Snälla...

Kram

Hej,
efter en nästintill sömnlös natt på grund av alla paddor som låter otroligt högt eller som Wivi- Anne uttrycker det "Tataa tataa". Dessutom åskade det också rejält, någon sjöng högt och det var ännu varmare än va det varit förra natten. Klockan satte vi på 05:50 för att kunna gå upp och filma soluppgången. Men när vi stått där med filmkameran och filmat i nästan 30 minuter upptäcker vi att solen gått upp någon helt annanstans... 

Dagen fortsatte i alla fall med att vi fick följa med Ruth, David och Simon till Kyrkan. Kyrkan var gjord av lera och ett sandgolv, på vardagarna användes det också som klassrum. Alla var uppklädda till tänderna och själva hade vi på oss en gammal kjol och försökt sätta upp håret i en någolunda frissyr (vi gjorde vårt bästa!). 

När vi kom in i "kyrkan" sjöng alla på Swahili och det lät mycket afrikanskt! Häftig stämmning. Plötsligt började alla att be högt för sig själva, det verkade nästan som om de ville överrösta varandra. Den ena högre än den andra. Inget privat där inte! Vi trodde att gudstjänsten skulle pågå, som i Sverige, i en timme. Men det vissade sig att den höll på i tre timmar! Utan vatten! Vi höll på att smälla av, där inne var det säkert 40 grader också. 
När vi som minst anade det ropade pastorn upp oss. Vi tittade på varandra. David vinkade fram oss till "altaret" och där skulle vi förklara för människorna vilka vi var... Vi tackade för att det var så snälla att de ville ta emot oss och sedan presenterade vi oss också vid namn. Det gick ju bra! Fick applåder och allt! 

När vi kom hem hämtade vi snabbt nya krafter innan vi tog med Ethabo, Shida (två barn som bor på barnhemmet)
 och även Ruth till deras gammla hem. Deras föräldrar dog båda i Aids med bara några månaders mellanrum och lämnade dessa två flickor kvar. Ethabo som är 15 år berättade historien och när hon skulle berätta om sina föräldrars död blev det för mycket. Hon började gråta. Vi fick avbryta filmandet. Edit tog det också väldigt hårt och även hennes tårar kom där stod alla och grät utom Nathalie.

När vi återvände till barnhemmet kom alla barnen springandes mot oss och sedan satte vi oss med dem och de satte sig i våra knän. Där satt vi tills myggen började ingripa.

Kram!

Hej

Efter regn kommer solsken. Ja det kan vi instämma i. Eftersom det regnat igår blir det ännu varmare idag. Great!
Idag började vi dagen med att stoppa ner lite kepsar som vi blivit sponsrade med och även en fotboll och gick till barnhemmet som ligger 10 meter bort. När vi kom dit kom alla barnen och tog oss i hand och vi satte på dem varsin keps. Till och med Ruths mormor fick en. Hon är 108 år gammal.... Vi gick ut på verandan och barnen började visa oss en lek som de tyckte mycket om men som vi inte riktigt förstod. Det se,pelade ingen roll, vi hängde på ändå vilket var uppskattat. De skrattade åt vår dumhet, vi såg ut som två yra höns på gården! Sedan var det vår tur att lära dem svenska lekar. Vi valde Ett två tre rött ljus men insåg att det var för svårt att förstå. Då lärde vi dem Skala banan som är en lek då man jagar varandra och ska stå som en banan om man blir tagen. Det var tydligen riktigt kul och de fortsatte även efter att vi gått där ifrån. Många härliga skratt.

Efter ett tag gav vi dem även fotbollen. Att en liten boll kan skapa en sån glädje hos barn är helt otroligt.. Nathalie deltog i spelet medan Edit agerade fotograf. Måste erkänna att de var mycket bättre än lilla mig på fotboll! Sedan blev det alldeles för varmt att hålla igång i den hemska värmen så vi bestämde oss för att göra en filmintervju med Wivi-Anne istället. Hon ska komma i mitten av filmen och berätta om barnhemmet och hur de lever där. Vi hade stora problem med hur vi skulle lyckas få bra ljud men samtidigt inte visa micken. Vi insåg efter första tagningen att ljudet var alldeles för svagt och fick därför lösa det genom att göra om intervjun. Då stod Edit och höll micken öven hennes huvud men ur bild. Då blev det bättre!

Vi gjorde dessutom en liten utflykt med barnen idag. Tog oss till fängelset där presidenten Jomo Kenyatta suttit fängslad då engelsmännen hade makten här och innan de blev självständiga. Vi blev helt rörda när de minsta barnen kom med sina små händer och omfamnade våra och log mot oss. Hur gulligt som helst! Det skär i hjärtat att veta att de inte har några föräldrar som kan hålla om dem.

Själva vandringen i den heta solen tog säkert en halvtimme åt ett håll. De skulle liksom stanna hela tiden och ta i hand med alla i staden, vilket vi också fick göra. Det är nog rätt unikt med vita gäster!

Edit nu:"Det känns som om vi har varit här i 8 veckor, inte två dagar, efter allt vi hunnit med och fått uppleva!"

Imorgon ska vi upp klockan 6 och filma soluppgången och sedan gå med till kyrkan. Nu blir det läggdags, är helt utmattade! Så gonatt där hemma.

Kram

PS. Lite dåligt med kommentarer här va.. Läser du bloggen mamma? / Nathalie :D

Hejhopp alla blekfisar! (i och för sig känner vi oss väldigt bleka, som de enda vita i hela staden)

Fredagen började med att vi sa hejdå till Lille-Mor och sedan tog vi en taxi till "flygplatsen"(= endast en liten stuga). När planet kom blev vi förvånade över hur litet det var, men samtidigt utbrast Wivi-Anne;"vilken tur vi har, vi får det stora planet!". Fanns det ett mindre?

När vi kom fram till Lodwar efter ca 40 min resa, stod värmen som en vägg utanför planet. Fastän det fläktade rejält var det en stor skillnad mot Kitale. Ruth mötte oss på flygplatsen och vi åkte tillsammans till barnhemmet och huset.

För att beskriva området är det det "typiska Afrika", alltså det vi ser i media hemma. Det är som om någon bara kastat ner en stad mitt i öknen och byggt upp den av plåttak, lera och de få kvistar de får tag i. Med andra ord så är det extremt fattigt. Det kan inte odla något här pga torkan, så de är tvungna att importera allt vilket gör att priserna stiger extremt.

Vi blev väldigt chokade över att det inte finns något rinnande vatten i huset vi bor i och även smått förtvivlade. Ingen dusch, inget vatten till handfatet, inget vatten att spola toaletten med... Vi lever i lyx där hemma.

Vi hann knappt innanför dörren innan Ruth, Simon och David (18-årig kille som hjälper till med barnen) tog med oss till olika företag eller vad man nu ska kalla det. Vi fick träffa viktiga snubbar som vi inte riktigt förstod vad de höll på med. De gjorde situationen pinsam när de ville att vi skulle ställa frågor om deras arbete. Vi fick hela tiden höra "God bless you, you brought the rain" eftersom det börjat ösregna. Har aldrig sett sådant regn innan!

Problemet är att eftersom det är så tort kan inte marken ta upp regnet och det blir översvämningar på några minuter. Vi tyckte att det var väldigt ironiskt och typiskt att det regnade just nu när det är en av världens solsäkraste ställen och regnar nästan aldrig här. Imorse (lördag) fick vi höra av en man som varit ute att det var flera som var försvunna och att några omkommit i översvämningarna. Snacka om att aptiten till frukosten försvann...

När vi varit på de olika företagen som vi ska komma tillbaka till i slutet av nästa vecka för att få rekommendationsbrev, tog de oss till en camp som Ruth hjälpt till att bygga. Det är alltså så den vanliga befolkningen bor. Det var hyddor i storleken av ett halvt badrum hemma hos oss i Sverige. Det var gjorda av lera och hade typ grenar som tak. I dem var det kolsvart och fuktigt pga regnet. En gammal kvinna satt i en hydda där regnet regnade igenom taket. Hon stod alltså i vatten. Barnen var mycket glada över att få besök och trängdes gärna framför kameran.

Vi var tvugna att snabbt åka hem för att inte fastna i vattenmassorna. När vi kom hem möttes vi av 11 glada men väldigt blyga barn som trängdes i Wivi-Annes vardagsrum. Det presenterade sig för oss och sedan sjöng de en välkomstlåt. Båda två satt med gråten i halsen och visste inte om vi ville skratta eller gråta. Det blev förmycket intryck på en och samma dag. När barnen sedan återvänt till barnhemmet stupade vi i säng. Klockan var då runt 9 alltså kl 7 hemma i Sverige....

Kram från ett regnigt Lodwar!

När vi vaknade fick vi god frukost. Vi fick tidigt börja packa om väskorna eftersom Simon och Ruth skulle ta bilen till Lodwar, där barnhemmet ligger. De åkte iväg med det mesta av vår packning INKLUSIVE NATHALIES MOBIL!
Vi hoppade in i bilen tillsammans med Lille-Mor och tog oss till Kitale Club. Där fanns en pool och solstolar precis bredvid en uteservering och en golfbana (den du pappa Martin). Där solade vi och badade och riktigt gottade oss. Det var SKÖNT eftersom vi inte duschat på tre och en halv dag...

Efter att vi badat ett tag tog vi oss ner till centrum i Kitale tillsammans med Lille-Mor. Wivi-Anne var så snäll och hämtade våra flygbiljetter på flygplatsen undertiden. Eftersom vi ska ta flyget från Kitale till Lodwar istället pga vägpirater och oroligheter på vägarna mellan Kitale och Lodwar.

Staden var ganska stor men inte i jämförelse med städer i Sverige. det fanns ingen asfalt utan vägarna bestod av röd sand. Framförallt är det mycket marknader som säljer secondhand kläder. Vi passade på att köpa bekväma flippflopp och ketänger som man kan använda som kjol. Vi har tydligen med oss helt fel kläder... Man måste dölja knäna eftersom kenyianska killar tänder på ben. Det märkte vi när Nathalie som inte hade långbyxor fick köra på leggings under korta shorts. Det var tydligen helt fel. De både skrattade och stirrade på henne.

Sedan kom Mark och hämtade oss (Lille-Mors chaufför). Det var en ganska stor bil, men med endast tre sittplatser. Vi fick alltså ta plats på flaket. Wow vilken känsla!

Torsdag:

Vad är det för en dag, är det en vanlig dag? Nej det är ingn vanlig dag för det är Nattas födelsedag. Hurra hurra Hurra!

På morgonen när Nathalie gick upp på toaletten smög jag ut till Wivi-Anne och Lille-Mor i köket för att fixa med tårtan. När Nathalie kom ut igen sa Lille-Mor till henne med skarp röst:"Gå och lägg dig!"
Nathalie lydde. Och efter bara några minuter kom vi in sjungandes i rummet med hjärttårta och tända ljus.
(Väldigt gulligt/Nathalie) Dagen firades vid poolen och sedan middag på uteserveringen på Kitale Club.

Vi bestämde oss efter maten att gå på upptäcktsfärd efter apor. Det skulle finnas vid kanterna av golfbanan. Lille-Mor sa till oss innan vi gick att håll er bara till kanten! När vi gick tittandes upp mot trädtopparna efter aporna insåg vi plötsligt att vi stod mitt ute på green. Oopps! Skamsna drog vi oss till kanten men vände snabbt när vi såg ett jätteregnmoln närma sig.

Imon bitti åker vi med flyget klockan 10 till Lodwar. ska bli jättespännande att få träffa barnen!
Wivi-Anne och Ruth har planerat hela veckan! Vi känner oss supernöjda med resan hittills, förutom att Nathalie är lite småsjuk antagligen pga malaria tabletterna eller alla konstiga tabletter!

KraM!

Hejhopp vi lever fortfarande! Great!

Vi väcktes av en tupp som inte verkade riktigt vettig. Edit säger: "Kunde de inte dödat den till middagen igår istället?" eftersom att vi fick nyslaktad höna på måndagen (inte Nathalie då).
Planen var att alla skulle äta frukost kl 8 och att vi skulle komma iväg till Kitale vid 10-tiden när de fixat bromsar på bilen, men eftersom kenyaner inte riktigt har den tidspressen vi har hemma blev det en försening på 6 timmar.. Segt!

Packningen som bestod av våra sex väskor, ett reservdäck, två dunkar majsolja, wivi-annes och Ruths packning, salvor till barnen på barnhemmet m.m. fick trängas med oss fem personer i bilen. Behöver vi säga att det var trångt och svettigt?

Efter 40 minuter kom vi till den vackraste utsikt vi någonsin sett. Vi stannade för att ta några bilder och sedan körde vi vidare. Simon vår chaufför suckade plötsligt högt när ett högt ljud hördes. Han körde in till kanten och bad oss kliva ur. Vad nu då? tänkte vi lite nervöst.. Bilen hade fått en rejäl punktering! Vi satte igång och rev ut alla väskor för att få ut reservdäcket som låg underst. När vi stod där och slet hörde vi plötsligt barnskratt. Vi tittade upp och uppe på den lilla kullen ovanför diket stod 20 små kenyanska barn med ved bärandes på ryggen. Vi var antagligen dagens händelse för dem! Vi var vita människor som satt fast i deras lilla by och såg vilsna ut.
Vi har aldrig hört barn skratta så högt innan. Vi fick tillslut på däcket och skulle precis köra vidare när Nathalie upptäckte att även det nya däcket var rätt pafft. Vi körde vidare ändå. Vi stannade efter tio minuter igen för att fylla på luft i däcket.

Det blev snabbt mörkt ute eftersom vi kom iväg så sent. Vägarna hade gropar som var lika djupa som sjöar. Vi studsade upp och ner som studsbollar i baksätet. På vägen till Kitale blev vi stoppade fem gånger av polisen. Vi förstod aldrig varför, men det verkade som att de trodde att vi hade en massa sprit i baksätet. (Det hade vi inte!) De lyste in med en stark ficklampe, men vinkade sedan fram oss så att vi kunde fortsätta vår färd.

Det var både en spännande och lite läskig färd. När vi skulle köra över etrt stort väghinder stod det två män vid sidan om. Poängtera att klockan var runt halv 1 på natten. När Simon saktade ner för att kunna köra lugnt över guppet så låste han alla dörrar. Samtidigt vände sig killarna om mot bilen och stötte till varandra som om de tänkte bryta sig in. Det var nog enda gången vi blev riktigt oroliga..

När vi kom till Eldore var vi mycket trötta och kl började närma sig halv 2 på natten. Det var då 50 minuter kvar till Kitale där Lille-Mor bor. Bilresan tog sammanlagt 9 timmar med en rast. Känn på den! Riktigt illa för våra kroppar som värkte som tusan.

Vi kom fram iaf!
Kramar Nathalie och Edit

Äntligen har vi landat in Nairobi. Efter en natt på flyget utan sömn är vi framme.
När vi landade i Nairobi var vi glada att vara framme och lättade att vi klarat alla dessa byten, gater och tider.
Vi hånskrattade åt alla som fick stå och svettas i den långa kön till visumet då vi hade fixat det innan vi åkte. Vi gick ner till rullbandet. Där stod vi ett långt tag och väntade på våra väskor, men inga väskor kom. Vi började bli oroliga eller rättare sagt skiträdda! Vi gick till skärmen och upptäckte att detta var bagage från Paris och inte från Amsterdam. Skamsna som två små hundar gick vi till det andra rullbandet, och mycket riktigt cirkulerade våra väskor runt där.

När vi kom ut stod det massor av taxichaufförer och rykte i oss i hopp om att få köra oss till vårt hotell. Men vi skakade på huvudet och sa att vi väntade på en dam vid namn Wivi-Anne. Problemet var bara att Wivi-Anne inte syntes till...
Det var det här vi hade oroat oss för. En dam kom fram till oss och frågade om vi väntade på någon, vi berättade som det var och visade henne telefonnummret som vi försökt ringa på men inte fått något svar. Damen skakade på huvudet och sa att det fattades en siffra i nummret. Great! Vi ringde och väckte Martina (hennes dotter i Sverige) i ren panik. Hon svarade att Wivi-Anne satt fast i en bilkö och var på flygplatsen vilken sekund som helst. Efter ett tag kommer Wivi-Anne och hennes kollega Rut. Vi hoppade in i en gammal Jeep och kör iväg till Martinas svärföräldrars hem.

Vi satt helt chockade i baksätet när vi körde genom de fattigare områdena i Nairobi. När vi väl var framme fick vi äta lite macka och sedan fick vi lägga oss i en renbäddad säng för att vila innan vi skulle dra ut på safari.

Safarit var helt underbart! Simon körde oss i den gamla bilen tillsammans med Rut och kvinnan vi bodde hos. Vi letade intensivt efter djuren på savannen vilket inte var så lätt i början. Efter några timmar stötte vi på zebror, giraffer, jätteskölpaddor, vårtsvin, noshörningar och strutsar.

Efter en lång dag på safari åkte vi hem helt utmattade. Vi har haft en fantastisk första dag i Kenya.
Idag blir det en lång bilresa på ungefär sju timmar till stade Kitale där vi ska sova hos Wivi-Annes väninna Lille-Mor för att dagen efter ta flyget till Lodwar och barnhemmet. Hoppas på en dusch snart, är inte allt för fräscha...

Vi hör av oss så snart vi får tag på en dator med internet!
Kramar!

Edit & Nathalie

Nu packas det förfullt!
Alla gåvor som vi ska ge barnhemmet som vi samlat in, med hjälp av olika företag och organisationer, ska packas ner i en väska och det saker man har med åt sig själv ska ligga i en annan väska.

Vi kommer att lämna landvetter flygplats 17:25 imorgon, vi mellanlandar i Amsterdam och sedan med planet som tar oss till våra drömmars resa. Vi blir hämtade av Wivi-Anne på flygplatsen måndag kl 07:00 som sedan tar oss till Martinas (hennes dotter) svärföräldrar. Där får vi frukost och vila lite innan hon tar oss med till en Safaripark utanför Nairobi. När vi är klara där ska vi sova hos Martinas svärföräldrar för att sedan på tisdag-morgon bege oss mot barnhemmet i norra Kenya, Lodwar.

Vi är otroligt förväntansfulla, men såklart också nervösa.

På den här bloggen kommer vi att uppdatera så mycket som möjligt från vår resa i vackra Afrika!

/ Edit & Nathalie