projektkenya

Hej,
efter en nästintill sömnlös natt på grund av alla paddor som låter otroligt högt eller som Wivi- Anne uttrycker det "Tataa tataa". Dessutom åskade det också rejält, någon sjöng högt och det var ännu varmare än va det varit förra natten. Klockan satte vi på 05:50 för att kunna gå upp och filma soluppgången. Men när vi stått där med filmkameran och filmat i nästan 30 minuter upptäcker vi att solen gått upp någon helt annanstans... 

Dagen fortsatte i alla fall med att vi fick följa med Ruth, David och Simon till Kyrkan. Kyrkan var gjord av lera och ett sandgolv, på vardagarna användes det också som klassrum. Alla var uppklädda till tänderna och själva hade vi på oss en gammal kjol och försökt sätta upp håret i en någolunda frissyr (vi gjorde vårt bästa!). 

När vi kom in i "kyrkan" sjöng alla på Swahili och det lät mycket afrikanskt! Häftig stämmning. Plötsligt började alla att be högt för sig själva, det verkade nästan som om de ville överrösta varandra. Den ena högre än den andra. Inget privat där inte! Vi trodde att gudstjänsten skulle pågå, som i Sverige, i en timme. Men det vissade sig att den höll på i tre timmar! Utan vatten! Vi höll på att smälla av, där inne var det säkert 40 grader också. 
När vi som minst anade det ropade pastorn upp oss. Vi tittade på varandra. David vinkade fram oss till "altaret" och där skulle vi förklara för människorna vilka vi var... Vi tackade för att det var så snälla att de ville ta emot oss och sedan presenterade vi oss också vid namn. Det gick ju bra! Fick applåder och allt! 

När vi kom hem hämtade vi snabbt nya krafter innan vi tog med Ethabo, Shida (två barn som bor på barnhemmet)
 och även Ruth till deras gammla hem. Deras föräldrar dog båda i Aids med bara några månaders mellanrum och lämnade dessa två flickor kvar. Ethabo som är 15 år berättade historien och när hon skulle berätta om sina föräldrars död blev det för mycket. Hon började gråta. Vi fick avbryta filmandet. Edit tog det också väldigt hårt och även hennes tårar kom där stod alla och grät utom Nathalie.

När vi återvände till barnhemmet kom alla barnen springandes mot oss och sedan satte vi oss med dem och de satte sig i våra knän. Där satt vi tills myggen började ingripa.

Kram!